Idag, igår, förra året, om 10 år

Det är omåttligt fint väder utomhus och jag är förvisad till en heldag framför datorn. Man kunde vara bitter.

Jag hade tänkt sluta med offentliga nostalgitrippar. Dels för att visa hur fruktansvärt nöjd jag är med nuet (ja) och dels för att visa att jag inte är en ältare.

Men.

Igår var jag på Tingsholm. I egenskap av jag-vet-inte-riktigt-vad blev jag guidad på skolan som jag tog studenten från för lite mer än 11 månader sedan och innan dess hade spenderat tre år på. Men där gick jag och borde lyssna på vilka oerhörda framgångar Teknikprogrammet gör, men jag kunde inte och misskötte min roll som jag-vet-fortfarande-inte-riktigt-vad på samma sätt som en 15-årig kille förvisad till krogen för att läsa läxor förmodligen hade gjort.

Jag försökte ta in luften som de röda tegelväggarna längs med alla korridorerna aldrig andas. Jag njöt av dammet som föll från taket vars plattor kan lyftas antingen med hopp för dem i min längd eller med armräckning för dem i längre längd. Jag fick sitta i personalmatsalen för första gången, men längtade ut till den stora matsalen med de fruktansvärt fula orangerutiga gardinerna för fönstrena genom vilka man alltid hade full uppsikt över rökarna.

Jag satt och - precis som alltid tidigare - lyssnade utan att höra på min gamla mattelärare när han stod längst fram, blundade, fnissade för sig själv, viftade med armarna och var sjukt exalterad över någon pryl som ingen annan förstår vitsen med.

Jag pratade kärn- och karaktärsämnen, yrkesförberedande och högskoleförberedande inriktningar istället för vad som är den sanna verkligheten, delmoment och ontologiskt relativa uppfattningar.

Jag pratade med min gamla lärare som har gått och blivit rektor, försökte verka kontrollerad men hade egentligen en ivrig konflikt med mig själv om jag skulle be honom läsa och analysera dikter som bara han förstår, om han kanske kunde dra på med lite dialekt och om han, snälla, kunde berätta sådan där fakta som bara han kan.

Jag satt i AF10, försökte koncentrera mig på budgetdiskussioner, men flög vidare med tankarna varje gång blicken föll på klockan som gick fem timmar efter och i halvfart, den tredimensionella världskartan som vid första blicken ser ovanligt flashig ut men som snart avslöjar sig själv med att undervisa om Östtyskland och Jugoslavien eller mest hjärtklappande, den vita tavlan. Den vita tavlan där Bettans handstil berättade något som inte under några som helst omständigheter går att utläsa men likväl ska utbilda elever. Hela tiden lät jag fingrarna vandra längs med bänkens kant där fårorna efter nycklar har blivit djupa, lät fingrarna gå försiktigt på undersidan av bänken där man ibland kan hitta ett tuggummi eller två.

Jag har ju accepterat att gymnasietiden är slut. Typ. Men jag kan fortfarande längta tillbaka.

När tiden stannade

Ibland stannar tiden upp. Ibland fastnar minuten, gör en sekund till en evighet, gör en tanke obefintlig, gör stunden på jorden så bestämd.

Telefonen ringde och jag bad mamma ta det, "det är ändå inte till mig".

Det hördes på rösten. Han lever inte längre. Han har somnat för att inte vakna igen.

Det vore fel för mig att säga att jag känner honom, att säga att han var mer än en släkting några timmar bort. Men tiden stannade ändå, maten slutade smaka, vinden slutade susa.

Hasse. Jag brukade vara lite rädd för honom när jag var liten, han såg alltid arg ut. Men jag tyckte om honom. På något sätt var sommaren alltid där han var. Det var alltid Hasse i en mjuk stol på altanen, en iakttagande blick, kakor på bordet, kortärmad skjorta, nyklippt gräsmatta, en lagom rund mage, ljust, grått hår med en eller två vågor lugg uppkammat ovanför pannan. Det var alltid varmt och det var alltid sol. Det är så jag kommer att minnas Hasse.

Nya erfanheter ska göra en rikare, sägs det

Jag är på språng, så egentligen är jag inte vid datorn när det är fint och varmt väder ute. Jag tänkte att jag skulle hamna i en sådan där våga-vägra-datorertid - men inte än, bara snart. Dessutom är jag på ständig jakt efter en ny hemtenta som skulle offentliggjorts i torsdags men som inte ännu har kommit ut och då måste man bejaka sin dators välmående genom att kika till den då och då.

Men mitt i språnget kände jag ett plötsligt behov av att få dela med mig av en ny livserfarenhet.

Det står massa halvnakna män utanför mitt fönster. Mitt fönster är på andra våningen.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Jag behöver te.

Du vet att du har varit med för länge i MUF när...

... precis kom på dig själv med att skicka ett sms där du yrkar på att mottagarna av sms:et ska bifalla förslaget om att gå på bio.

Planändrande

Jag hade tänkt plugga och skriva en fint komponerad diskussion med mängder av knivskarpa argument.

Jag hade tänkt blogga om hur fruktansvärt kissenödig jag var efter att ha kommit på att jag inte varit på toaletten på hela dagen.

Jag hade tänkt vara vaken, pigg och aktiv i några timmar framöver.

Man tänker så mycket.

Jag slogs mest av att kaffet inte gav den effekt jag hade efterfrågat, att jag inte har någon aning om vad det är jag pluggar, att 11 timmar utan toalettbesök inte är något att egentligen gå publikt med samt att gäspningar och blundande ögon inte är överdrivet synonymt med ett vaket intryck.

Dagens sökträff

Google är en sjukt bra grej. Som bloggare kan man se vad folk har googlat på för att komma till ens blogg.

"slampa i ulricehamn" är dagens sökträff. Hedrande.

I övrigt pluggar jag stenhårt. Jag har skrivit två rader.

Kaffet assisterar intellekt

Det känns lite kört. Jag har en hemtenta att skriva. En stor hemtenta. Den största hemtentan hittills. Jag har knappt börjat. Jag har börjat inse att min framförhållning förmodligen är sjukt bristfällig. Men det är nog lugnt. Rent filosofiskt finns det ju viktigare saker att göra än att skriva en hemtenta - visserligen är nog inte bloggande en av de sakerna, men det behöver man ju inte ta upp.

Jag har druckit kaffe och planerar en lång natt. Imorgon ska jag dricka kaffe och jag planerar en isolerad dag. Det verkar vara min enda lediga dag och den ska bestå av 16 000 noggrant utvalda sjukt filosofiska ord. För en filosof skriver aldrig ett ord mer än vad som behövs, sägs det. En politiker ordbajsar mer än vad som är möjligt, sägs det. Det kan tyckas motsägelsefullt. Men ursäkten är enkel, jag kallar mig varken filosof eller politiker, så jag kommer undan sjukt lätt. Jag kan blanda ordajseri och ordsnåleri hur jag vill och kallar mig inte mer än Johanna.

Men för att kunda blanda ord i en hemtenta krävs det att man sitter med den. Jag sitter med bloggen och gråter en skvätt över brist på motivation.

Rent subjektivt objektivt måste det här klassas som bland det mest ineffektiva pluggandet. Men jag är inte bitter. Inte än. Det blir jag i samband med att jag kör fast. Men rent kognitivt tänkt borde jag inte göra det. Istället sitter jag här - för att skjuta fram fastkörandet. Det är omåttligt intellektuellt.

När jag sade hej till Tintin

Idag hade jag min andra gitarrlektion i Borås, ögonlocken trivdes bäst nere och insikten om att det är fysiskt omöjligt att både få ackord och strängar att gå ihop på samma gång växte fram.
- Så du bor i Ulricehamn?
- Jo, det gör jag.
- Men pluggar du här i Borås då?
- Nej, i Göteborg.
- Det var värst vad du pendlar.

Jag lät bli att berätta för honom att jag mer eller mindre hade åkt direkt från Stockholm. Och Bryssel.

Resan till Bryssel började med att SJ-bussen inte kom. Som av principskäl ogillar jag SJ. Det är ett monopol och det hade faktiskt räckt som orsak till mitt ogillande, men tja, nu fungerar de ju inte alls och jag får rätten att hata dem. Det gör jag. Obegränsat. Med hela mitt hjärta. Men jag är inte bitter, vad som komma skulle var betydligt trevligare.

Mina ögonlock är fortfarande tunga som få och jag tappar bort mig själv i vad jag gör. Men resan var kul. Det var MUF:are, det var frihet, det var Gunnar och det var trevligt.

I egenskap av mig själv planerade jag min skoklädsel till att bestå av klackar för att göra Bryssel - by night - by massa kullerstenar. Det var möjligtvis den kommande dagens förståelse om att fötter är smått ömtåliga kroppsdelar som skulle vara negativt.

Men de som har roligast vinner. Det är vi.

När aktiviteter är för lite för att bli av med rastlöshet

Idag har jag deklarerat på norska, deklarerat på svenska, skaffat en e-legitimation och därmed blivit å det yttersta modern, sopat altanen, promenerat med hundarna, pluggat, försökt första metaetik, förstått metaetik, blivit skräckslagen över hur hemskt metaetik är att förstå, läst, dansat till "Eva & Adam beachparty", skrivit en novell, slängt ett par byxor i tvätten och därmed påbörjat planerandet av ett framtida packande, spelat tre ackord om och om igen för att på något sätt försökt få det att låta som "Yellow submarine", tittat på Sex and the City, filat naglarna, suttit ute och fryst men likväl tagit del av solen, fått tillbaka ett positivt tentaresultat och jag är rastlös.

Jag är sjukt rastlös.

På måndag åker jag till Bryssel. På onsdag fastnar jag i Stockholm för att kollektivtrafik är en lustig uppfinning. Men jag har ovanligt snälla släktingar och byter centralstationsnatt mot lägenhetssäng.

Jag skrev en novell. Det var spännande och jag har inte gjort det sedan jag blev tvingad att komponera ihop en saga i tvåan.

Jag förstod delar av metaetiken och gick omkring med huvudvärk och en ovanligt storslagen förvirring i en timme efteråt. Det är det värsta med filosofi, när man förstår den, blir man mer förvirrad än någonsin.

Dagens i-landsproblem

Vanligtvis brukar jag ta mig igenom saker jag ogillar med ett så sammanbitet ansikte jag kan. Visserligen dyker någon grimas upp, annars hade det varit att sudda ut min personlighet helt. Jag kommunicerar med miner. Men så finns det en sak jag har sjukt svårt för.

Jag ombokade tiden två gånger - faktiskt med goda skäl. Men idag försökte jag pracka på mamma tiden istället för mig. "Du behöver det faktiskt, jag kan ta det en annan gång!". Mamma svarar med sin mest seriösa blick och röst att jag behöver det minst lika väl. Jag tar ett djupt andetag som får med sig mängder av obehagskänslor ned i magen och sväljer min stolthet.

När klockan är för mycket upptäcker jag dess innebörd och springer ut till bilen med ett hastigt farväl. Det är dags.

Jag kör ansvarslöst, missar lite döda blickar, blinkar för sent och svär över en mopedist som fått för sig att ligga bakom mig. Men jag kommer fram.

Jag kliver in genom dörren som har en klocka fäst över sig. Entrébjällran likställer mig med en ko och jag funderar på att springa ut igen. En hund hälsar mig välkommen och jag känner mig genast betydligt säkrare. Sedan ser jag henne. Frisören. "Hejhej." Jag skulle ljuga om jag sade att det var kul att se dig.

"Hej, oj, här var det slitet." Det var hennes hälsningsfras. Förhoppningsvis syftar hon på håret.

Min strategi med hår brukar vara ju större, desto mindre fokus på de enskilda hårstråna. Det fungerar inte med dem som jobbar med hår. Därför brukar jag undvika sådana personer. Annars börjar jag med balsam, sedan om det fortsätter krisa lägger jag ner otaliga minuter på att kleta in den döda materian med en inpackning vars bäst-före-datum förmodligen är alldeles för gammalt. Ser den döda materian fortfarande död ut, skaffar jag mig en hårsnodd och väntar in i det längsta med att göra det ödesdigra samtalet. Men nu var det alltså gjort.

Det är dyrt, det konstateras att jag missköter mig, att jag stöttar deras verksamhet alldeles för sällan, det blir kort och mina planer når aldrig fram till saxhållaren. Jag har aldrig sådana kommunikationssvårigheter med någon annan som jag har med frisörer.

Där sitter jag i en stol med skynke runt omkring mig, med samma praktiska funktion som en tvångströja, och får håret kammat rakt ner i ansiktet så jag ser ut som tjejen i The Ring. För att bättra på situationen ytterligare ska man döprata med människan som har en sax i närheten av ditt huvud.

Och, med lockigt hår ska resultatet alltid bli sött. Sött innebär ett kramande av håret som sätter mig i samma kategori som den klassiskt käcka 45-åringen.

- När klippte du dig senast?
- Det vet jag faktiskt inte.

Jag ljög. Jag vet precis när jag klippte mig sist. Det var i augusti. Nio månader sedan. De vill ha mig där var tredje. Jag hatar att ljuga, dessutom är jag kass på det och jag kan svära på att hon genomskådade mig.

Tolkningssvårigheter

Det är som den där kvällen man inte hade tänkt göra något, man trodde att det bara skulle vara lugnt och var klädd därefter. Man kom i lite smutsiga jeans, hastigt uppsatt hår och helt osminkad men inser snart att det är fel. De andra är uppklädda. De har lagt såväl tänke som ansträgning bakom kvällens utseende. En annan har i bästa fall bättrat på deodoranten.

Det är som dagen man tänkte att de andra nog ser som speciell. Det är dags att gå upp lite tidigare på morgonen, plocka fram kläderna i god tid och vara noggrann ut till naglarna. Man har högklackat men faller platt till marken när man ser att de andra har sina skönaste gympaskor och på alla sätt och vis ser sådär omöjligt avslappnade och naturliga ut.

"På parlamentet har man en klädkod, tänk på detta."

En klädkod. En klädkod. Men vilken klädkod? Som att inte jag är velig nog inför packande i vanliga fall. Jag måste uppmärksammas på att jag med stor sannolikhet kommer att misslyckas med min utrstyrsel redan innan jag ens har funderat på att börja packa. Tänk på detta. Tack. Jag tänker på att jag i såväl kavaj som kofta kommer vara fel ute.

I övrigt har vi föreläsningar om metaetik i skolan. Jag har fortfarande inte förstått mycket mer än att det är svårt att förstå. Om man nu kan förstå vad som menas med förstå. Om man förstår förstår det vill säga. Och om det har en motsvarighet i verkligheten. Tror jag. Det kan vara något helt annat. Föreläsaren presenterade delmomentets bok med att säga "Den här är sjukt opedagogisk" och plötsligt verkar morgondagens jobb så tacksamt.